Went to a funeral yesterday, it was raining. So today I have a cold, but that's no reason to moan.

Bike Ride

Nice country side

Fresh poultry

Turnip and sheep field

Did another bike ride today. Only a pitiful 15 miles today, but we did the last 5 miles in a hurry, and there were more hills, so that counts for something.

Beautiful Cat

The sun setting over my current neighbourhood

The Royal Pavilion

Wtf?

Brutus this morning

London

Xin Nian Kuai Le!
Happy New Year!

The Cinema of all Cinemas

Walk in the Park

Lovely day for it, just got back from a great walk in the park. Sun was shining, dogs and people were running round happily. What a great day.

Lunch Time

At that price it must be good. What would my life be currently if it weren't for the reduced counter at Somerfield.

Bugger me, the heating decided not to go on last night, which I didn't notice until I woke up freezing this morning. I thought something was wrong when the otherwise so shy cat was cuddled up right next to me. Now after a hot breakfast of poached eggs I do feel better, even though my tea went cold right away.

Tea

Dinner last night: Pasta with tomato sauce, beef and courgette stew, roast spuds, and cheese cake.

DRINK

Been to the tip today, life is exciting. Brutus woke me up at 6ish, he was howling like mad and wouldn't stop until I came down and fed him. And as if that weren't enough then he wanted to play.
Holding a dinner party tonight, so better be off and prepare the food, pictures will follow.

Good evening

Brighton West Pier at sunset.


Today's cake is a non dairy cheese cake, this may sound stupid. But I can guarantee you it is nice.

This is Brutus. He is my flatmate for a couple of weeks now. Brutus is used to having breakfast at 7 am. I am used to having mine around noon.

We went for my annual bike ride today, cycled just about 18 miles. Had a nice pub lunch in the country side.

Brighton

I'm on a bed in Brighton, with a cat called Cracker.

I will write more later.

Inlägg nr. 1

Välkommen till denna blogg. Jag öppnar den med ett utdrag ur en bok av Fabio Volo, översatt från italienska av mig själv.

Nico, 28 år, de frågar mig vad jag vill göra av mitt liv. Vill jag fortsätta med det här jobbet? Vill jag ta den här stora chansen? Eller vill jag tacka nej även den här gången för att få känna känslan av lätthet och frihet som jag känner varje gång jag avvisar ett ett anfall fyllt med ansvar och garantier för min framtid?

Jag skulle vilja ha det lugnt, jag vill inte bli uppäten av de stora fiskarna, men jag vill inte heller bli tvungen att äta upp de mindre. Jag vill hålla mig utanför detta spel, men jag måste bestämma mig. Jag måste bestämma mig nu.

Jag vill inte behöva tänka på det, jag skulle vilja känna sensationen av att sova i sovsäck under bar himlen, tittandes på stjärnorna. Men ärligt talat tycker jag mycket om att sova hemma också, jag tycker också mycket om de rena, doftande lakanen, det glittrande ljuset, kylskåpet, ugnen, mattorna, ljusen och rökelserna, mina böcker, mina skivor, korten, tallrikarna, skålarna, glasen, kopparna, kakor med mjölk, chokladpudding, pastan, brödet, kaffe gjort på mocka, duschen, badkaret, kuddarna, datorn, ljudet från min stereo, videon, ljudet av min väckarklocka, golvet och taket, balansen, kramarna och tystnaden.

Jag ville resa för att förstå. Jag har lärt mig att när jag kysser en kvinna som jag verkligen tycker om, stiger blodtrycket. Jag lärde mig att 29 av musklerna i ansiktet rör på sig, att man kan bränna upp till 150 kalorier, att man utbyter 250 olika sorters bakterier.

Jag blev tvungen att lära mig detta för att förstå, att fastän det må vara så, finns det ingen bättre känsla än att kyssa en kvinna.

Jag misstänker att livet inte vara handlar om att åka bort, utan att det framförallt handlar om att återvända. Att inte bara är att ta till sig, utan framförallt handlar om att ge ifrån sig.

Vem bestämmer egentligen sig för att stanna hemma eftersom han har det bra och inte känner behovet att åka ut och upptäcka världen, och vem behöver korsa jorden, utmana sig, få nya erfarenheter, för att förstå att kanske är saker inte så annorlunda men för att förstå det här måste han först resa.

Vad gör jag, vad ska jag göra?

Stanna eller åka? Stanna eller åka? Stanna eller åka?

Alltid när jag har funnit mig i svårigheter tidigare i livet har jag för eller senare nått den punkt då jag säger till mig själv: ”jag kanske borde åka hem”. Sen återvände jag genast hem, och så fort jag kommit innanför dörren suckar jag djupt och känner mig redan bättre.

Hemma, lugn, trygg, stilla.

Hemma, hemma, hemma.

Varför tänker du inte på att inte förstå, när du förstår att inte tänka.

Borta, borta, borta.

Usch! Usch! Usch!

På grund av detta har jag bestämt mig för att skriva till dig, eftersom jag nu är förvirrad och jag ville veta om jag fortfarande kommer att vara det även om några år. Detta brev som jag har skrivit, får bli min födelsedagspresent, när jag läser det kommer jag vara där med dig. Jag kommer att vara du, eller snarare, en del av dig.

Under tiden kommer jag att växa radikalt dessa fem år, och du kommer ha sett mycket mer. Jag kommer antagligen att ha andra mål, drömmar och rädslor. Kanske kommer jag vara mindre egoistisk, jag försöker arbeta på det. Resultaten är sviktande, som jag har märkt, av alla personer till vilka jag hade kunnat skriva detta brev, har jag valt att skriva det till mig själv.

Jag är nyfiken på hur jag kommer vara om fem år, och du kommer vara nyfiken på hur du var. Fastän jag skulle kunna dö under dessa fem år emellan oss, jag tjugoåtta, du trettiotre.

Tänk, om jag dog just nu skulle du aldrig få chansen att läsa detta brev, och vem vet var dessa tankar skulle hamna. Men jag hoppas nå dit, kunna läsa det igen och svara på frågorna som jag ställt mig.

Hejdå,

Nico